BIOGRAFI

Föddes 1964 på Södersjukhuset i Stockholm. Bodde första året på Svartensgatan uppe på Mosebacke, inte så att jag minns ett skvatt men morsan talar fortfarande varmt om den tiden.

Sen blev det succé för min gamle släkting med dunder och brak. Stålarna rullade in som en flodvåg och från en liten två på söder utan vatten så blev det en modern trea på Saltvägen 14 ute i Hökarängen. Som numera är en trevlig och puttrig liten närförort till Stockholm.

Farsan flyttade till Nederländerna 1972 en kort period av s.k. skattetekniska skäl och jag flyttade med för att lära mig språket och lära känna min släkt där nere som är jäkligt stor. Tanken var att jag skulle hänga där ett år men det blev 10 år. Jag trivdes helt enkelt förbaskat bra där nere.

Flyttade hem 1982 och bodde hos farsan ett tag. Som alla andra kids med musikintresse så spelade man i garageband eller syntade i svart kostym och smal slips. Mitt första band startades av min kusin Michael Engström och hette Fulihufvet.  Vi kan väl med en stor dos välvilja konstatera att bandets framtid inte var så välstakad och inte blev det en långdragen historia. Bandet upplöstes 1985 i samband med att vi skulle signa ett skivkontrakt med ett bolag som hastigt och lustigt drabbades av konkurs. Därmed gick luften ur samtliga medlemmar.

När farsan dog hösten 1987 så drabbades jag av sorg, hybris samt en stor dos ilska eftersom han var bortglömd innan och knappt fick ihop det till brödfödan. Hur många skitspelningar han gjorde för att dra hem bacon går väl knappt att räkna.

Skivbolagen gjorde tummen ner mycket p.g.a. av att han då inte ansågs ligga rätt i tiden. Visknutteriet var så ute att de flesta visknuttarna nästan dog av köldskador. Ska man vara ärlig så låg hans struliga livsstil från mitten av 70-talet honom lite i fatet. Å andra sidan så hade han då spelat in så mycket stålar till skivbolagen så man kunde ju tycka att det borde ha funnits en liten gnutta ”goodwill” kvar. Så blev det inte…

När han hade pinnat vidare däremot så flödade goodwill från både skivbolag och media likt en flodvåg i Tibet. När det sedan blev direktsänd begravning så bestämde jag mig för å pinna ner till en kompis som hade en liten bar i Puerto del Carmen på Lanzarote.

Jag blev kvar där i 5 månader, typ eller om det var längre… minns inte… I alla fall så hjälpte jag till och stänga baren och sen stängde jag ner själv, åkte hem våren 88 sen är det inte så mycket att skriva hem om egentligen fram till 1994…..om man säger så…

Gjorde en turné med vissällskap våren 1994, och som en följd av detta så blev det skivkontrakt med Sonet. Första skivan ”Is i magen” släpptes 1995 och möttes av ömsom jubel och ömsom burop. Är dock väldigt stolt över den i dag, även om jag skulle ha gjort vissa saker annorlunda när det gäller min mediaexponering, som innan skivsläpp var av det mer brutala slaget.

Alla dörrar var vidöppna men när skivan inte riktigt uppfyllde försäljningskraven, som då var skyhöga, då stängdes alla dörrar fortare än en avlöning. Det var liksom bara att ta Mats ur skolan och börja om från början, och då när det var som värst, så snubblade Love och jag på varandra på Åmåls visfestival sommaren 1998.

Mötet med Love resulterade i en musikalisk renässans för egen del. Vi var ju som sagt tvungna att börja om från början, och det vill ju säga att vi inte gjorde konserthusspelningar. Det blev snarare pubar, lunchhak, pizzerior en och annan visfestival.

2004 fick jag således kontrakt med MNW mycket tack vare Roffe Wickström, som även producerade den platta som skulle komma det året. ”Underbart” hette den och jag anser än idag att den blev mitt och Loves musikaliska flaggskepp. Allt inspelat i Loves studio med bandare och annan teknik som såg dagens ljus mellan 1960 och 1972…Vilket vi gör än idag. Recensionerna som följde var överlag jäkligt trevliga.

Nytt skivbolag 2009, Lionheart,  som resulterade i en hyllningsplatta till min gamle släkting. ”Vreeswijk sjunger Vreeswijk” hette den och blev väl ett slags genombrott.

2010 kom filmen om Cornelis, där all musik producerades av Love i hans studio och all originalmusik skrevs av en annan.

2013 nytt skivbolag, Atenzia, och ny skiva ”Wichita”. Som gick riktigt skapligt.

Överlag så kan jag konstatera att vägen hit har varit krokig. Men utan vissa personer och vissa händelser så hade man aldrig hamnat här, och dessa är ju naturligtvis värt att nämna.

Min fruga naturligtvis som fick ordning och reda på en annan med stor dos kärlek och en extrem stor dos tålamod.

Mina tre söner + bonusdotter Hanna

Love Tholin, utan honom hade inget funkat.

Även Cornelisstipendiet som jag erhöll år 2000 spelade en stor roll, då jag efter detta kunde andas ut ekonomiskt lite grann. Fick en genomgående känsla av att det är helt ok om du vill tolka din gamle släkting. Den känslan hade jag inte innan…

2008 fick jag Fred Åkerström stipendiet och eftersom det är ett stipendium man inte kan söka, utan bara får för att man förslagsvis har gjort något jäkligt bra överlag, så betydde detta mer för mig än någon kanske kan ana.

Den person som löper som en röd tråd genom de sista 20 åren är ändå Hansi Schwarz, grundare och visgeneral för Visfestivalen i Västervik. Han har funkat som en slag mentor eller en slags vispappa om man så vill. År efter år fick jag återkomma till Västervik som enligt mig är ett slags Mecka för oss visknuttar. Hans bortgång januari 2013 tog mig jäkligt hårt. Mer än vad jag kanske kan erkänna.

Nåväl, som Robert de Niro brukar säga; ”It is what it is”.

Hoppas ni gillar nya hemsidan. Faktiskt på tiden att den kom.

Kramar och allt gott som kan drabba eder önskas härmed.

Jack Vreeswijk
Nordmanneröd , september 2016